Det tog lång tid innan vi berättade, ännu längre tid innan vi verkligen förstod att en liten bebis börjat växa i min mage. Klart man innerst inne förstått länge men ändå inte. Låter det konstigt? det är rätt konstigt också. Redan en vecka innan mensen var beräknad "kände jag det på mig" att någon flyttat in. Men jag gravid? var det möjligt? jag hade ju sett framför mig hur jag skulle ha planerat min graviditet i flera år innan, att jag skulle vara typ 30 år och allt skulle vara sååååå välplanerat. Men så blev det inte. Bebisen blev till efter att ha "skippat" kondom 1 gång av bara farten, minns hur jag sa till R att -nu får vi skärpa oss det är bebisar som blivit till på ett försök. Men gud va lycklig jag är över att vi slarvade! Trotts att vi inte planerat ett skit så känns allt så himla bra. Låter ostigt men det känns för jävla bra! Jag blev gravid vid helt "fel" tillfälle, hade precis köp min Clio (inte direkt bästa familjebilen), skaffat gymkort som är låst på 12 månader, börjat läsa naturkunskap B och planen var att jag skulle börja läsa till hösten. När jag i v.5 fick ett skarpt + på stickan bestämde vi oss dock att hålla oss till planen och jag läste klart kursen i naturkunskap, halvt sovande och med fruktansvärd frossa minns hur R fick packa ner en trött och frusen Nathalie under flera filtar i sängen redan kl 19 på kvällen. Efter några veckor försvann frossan och jag mådde hur bra som helst och det gör jag fortfarande.
V.8 och bebisen var vår mysiga hemlighet och skulle förbi i 10 veckor till :).
Idag v.30 nu går magen att se från månen. Nu längtar jag efter att få se vem det är som bor där inne.
Jag är så glad över av att blev som det blev!
