(långt inlägg)
Min graviditet gick som en dans på rosor, trotts att jag var stor som ett hus. Men när jag hade gått över en vecka och gick in i vecka 42 då kom krämporna som ett brev på posten. Jag hade ett sånt "tryck" på mina nerver och det gick ner i benen vilket gjorde väldigt ont och visa dagar låste sig benen och jag kunde inte röra dom när jag vaknade på morgonen. Efter någon timme fick jag igång dom och kunde iallafall ta mig runt i lägenheten. Trotts den onda smärtan i benen tvingade jag mig själv att gå ut och gå en stund varje dag, nu i efterhand inser jag att jag egentligen kunde legat på soffan med gott samvete. Promenaderna gjorde troligen ingenting för att graviditeten skulle gå framåt.
Den 15/12 ringer jag till förlossningen första gången eftersom jag haft ont i 2 dygn och ber att få komma in på kontroll och ev, sovdos. Värkarna kom med 6 minuters mellanrum och dom bad mig ta två Alvedon och lägga mig i badet. Morgonen därpå ringer jag igen och dom säger samma sak två Alvedon och bad. Hade nu tillbringat dom senaste 4 nätterna i badkaret. På kvällen säger jag till Robert att jag ska ringa och tvinga dom ta in mig iallafall på en koll, trotts att vi hade ultraljud dagen där på. Kl 22 ringer jag och säger att nu kommer vi! Dom började prata på bad igen men jag sa att jag inte orkade mer och dom välkomnade oss.
En stund senare är vi på förlossningen och vi får komma in i ett undersökningsrum, dom mäter mina värkar som är med 2-3 minuters mellanrum. Dom undersöker mig och säger att jag är öppen 6 cm och vi får stanna. Äntligen! Dom säger att jag har en stor buktande hinnblåsa och mycket vatten. Jag ber om bedövning men dom säger att det är försent för det. Jag får gå in i duschen, att jag inte utvecklat gälar än är ju konstigt. Bebisens huvud ligger väldigt långt upp och har inte kommit ner i förlossningskanalen än. Dom bestämmer sig för att göra hål på hinnorna för att få förlossningen att gå framåt kl är nu ca 04:00, det visar sig att bebisen bajsat i vattnet och dom får ta lakat på hans huvud (prov för att kolla om han fått i sig bajs). Det var nog det värsta under hela förlossningen aj vad ont det gjorde! Dom fick göra om laktatet flera gånger pga att han låg så långt upp. Dom satt också elektrod på hans huvud och det fick dom också göra om massa gånger. Kl 04:30 får jag äntligen träffa min livlina lustgasen, underbart. Vi försöker sova lite. Kl 06:48 görs det fler laktat pga avvikande CTG. Det kopplas in värkstimulerande dropp. Kl 8 kommer en ny barnmorska som jag efteråt kallade för dropptanten. Hon ville så gärna att det skulle hända något och att det snart skulle vara över för oss. Hon höjer droppet och erbjuder oss frukost. Hon säger att hon väntar med laktat då hon tycker att jag lidit tillräckligt och bebis har det bra i magen. Sedan höjer hon droppet flera gånger och det gjorde ooont, jag har nu lustgasen i ett fast grepp och är hög som ett hus och trotts smärta är jag tyst men nämner något om en adventsgrattäng(?) till Robert. Trotts dropp händer ingenting, jag tvingas dricka men mår illa så tillslut sätter dom in dropp för att undvika uttorkning. Jag kan inte kissa själv och dom sätter in en kateter. Kl 11:25 sänker dom droppet och inväntar läkarbedömning. Kl 15:41 beslutar dom för kejsarsnitt, då förlossningen inte gick framåt och jag var två veckor överburen.
Dom rullar iväg mig till operationen och den lättnadskänslan var enorm. Snart skulle vi få träffa vår bebis, att jag skulle opereras hade jag inte en tanke på. Kl 16:53 föddes han och jag minns hur dom frågar om vi vet könet och vi svarar nej men jag säger att jag är säker på att det är en kille. Dom visar snabbt upp bebisen för mig och jag utbrister - det är ju en kille! Sen går Robert och en barnmorska ut ur rummet och undersöker bebis, väger, mäter och klipper navelsträngen. Efter ca 20 min kommer Robert in med ett litet bylte och det lyser av hela honom av stolthet och några tårar rinner på hans kinder av lycka när han visar mig vår son.
Någon timme senare är jag ihop sydd och vi har rullat iväg till uppvaket där vi fick ligga i fyra timmar. Kändes som 20 minuter för mig då jag helt saknade tidsuppfattning. Jag får hjälp att komma igång och försöka amma av en gullig barnmorska, är ju rätt trött och jätte törstig. Sedan kommer vi till avdelning 14 och jag kan äntligen ringa nära och kära som varit sjukt oroliga och befarat det värsta! 18 timmar tog den innan han kom ut från att jag kom in på förlossningen och trotts smärtan var det den häftigaste upplevelse jag varit med om. Varför han inte kom ner i förlossningskanalen lär vi aldrig få svar på men han mådde bra, jag mådde bra och det är det viktigaste.
// Nathalie
.
