Så sant! Dom två första veckorna gick jag på rosa moln och var så stört förälskad i vår lilla son. Nu har han varit skrikig i några dagar och igår efter att han skrikigt jäääääätte länge, jag var trött efter att ha sovit dåligt då febern troligen släppt under natten och jag legat i frossa mellan dyblöta laken (svett, fräscht jag vet.) ville jag inte längre vara mamma. Jag vet skäms på mig! Men så måste alla känna någon gång. Jag sa till Robert hur jag kände, grät en stund medan han tröstade Nilas och efter en halvtimme släppte känslan. Sen var jag kär i min son igen! Jag är himla stolt över honom och det pirrar till i magen när jag ser på honom och det ser ut som om han ler. Så här kommer det vara nu, livet kommer kantas av olika faser och ibland får man tillåtas att känna sig trött och otillräcklig eller har jag fel? Trotts allt är det bara en halv timme på nästan 4 veckor som jag varit ledsen. På eftermiddagen igår var vi barnvakter åt Saga, Tea och Tora och det var himla kul och skönt att vara med dom och komma ur lägenheten. Det tyckte vi nog alla tre! Saga var så snäll mot sin kusin "lilas", klappade på honom, smekte hans kind och berättade för oss att "lilas" bara äter glass och korv. Nilas somnade senare skönt i mellan kusinen Toras knä! Han har nog världens bästa kusiner! // Nathalie
